Finkelfantomerna kommer i form

Kors i taket! Vi tog oss ut på en joggingtur igen. Men eftersom vi lever i IT-åldern så försenades vår start först med en halvtimmes fipplande för att få över musik till herrns mobil, och sen 5 minuter till vid startsnöret då fruns tränings-app inte ville lokalisera GPSerna. Det sägs att tekniken skall underlätta vår tillvaro, men just nu gör den bara att vi hinner träna mindre.

Herrn känner sig i alla fall skönt avslappnad och slut i kroppen nu. Med lite tur kommer sömnen fort ikväll, vilket är behövligt då klockan ringer 05.30. Blääää.

Middagen blev grillad fläskytterfile med hemmagjort potatismos och svampsås. Men receptet kom från "Hälsokokboken", jag lovar!

Så nu är jag (frun alltså) officiellt anmäld till Vårruset. Det var ju liksom ingen ide att gå och hålla på det längre när tanken hade rotat sig. Det kommer att vara skitnervöst och allt sånt jobbigt när jag väl är där, men det kommer säkert också att vara jätteroligt att ha något att sikta på. Målet är egentligen ganska lågt ställt. Jag ska hålla mig springande hela biten och tiden struntar jag i.

Idag har herrn varit och lyft skrot (jag bakar sockerkaka istället) och nu ser han lagom färdig ut. Jag har tagit det lugnt och peppar istället för att komma ut och springa i morgon. Här är en skillnad på herrn och mig: Efter gårdagens joggingpass har han träningsvärk i benen. Jag känner inte ett skit. På mig är det konditionen som sätter stopp, på honom musklerna. Har det lättat på herrn i morgon så kommer han att springa lite med mig, annars så ställer han upp på promenad. Jag har förut joggat sakta när han har gått så det kan jag göra i sådana fall. Det är ju jobbigare än att gå och då får jag nöta en lite längre sträcka och det är bra.

I helgen vankas det sommarstugebesök. Jag som bara har spring i tankarna vill ta med löparskorna, herrn vill hellre ta till årorna. Vi kanske får mötas på något gyllene medelväg :)

Nu studsar jag fram. Påsken och veckan innan var en orgie i dålig mat och hormoner och resulterade att jag nästan var uppe på min startvikt igen helt plötsligt. 91.2 hånade vågen mig med då. Nu efter en veckas uppstyrt leverna och 3 cardiopass så visade den 88.4. På banan igen. Jag säger bara det. På banan igen.

//Frun

Jag (som i Frun) var ju ute och sprang förra veckan med min träningskompis. Det var grymt jobbigt, men säkerligen alldeles nyttigt och när hon ringde och ställde in löpningen idag så drog jag med mig herrn ut i spåret istället. Eller drog och drog. Han är oftast inte så motvillig när det gäller träning och för honom är det sällan någon större match att lunka med i mitt joggtempo.

Innan vi ens hade kommit iväg hade jag en diskussion med mig själv (jag har den egentligen fortfarande) om det här med vårruset. På min förra arbetsplats var det alltid ett gäng som var iväg och när jag skulle hänga på så blev jag toksjuk. På det nya jobbet har det inte ens förts på tal men jag är sugen just för att det skulle kännas så skönt att ha ett mål att träna mot. Ett mål som verkligen är något mer konkret än att jag har sagt till mig själv att jag ska springa 5km. Det är ju bara så mycket jobbigare att anmäla sig själv än att göra det med en grupp. Det handlar väl åter igen om hjärnspöken. De gamla minnena från skoljoggen, som är det enda i löptävlingsväg jag upplevt poppar upp och där kom jag alltid långt efter alla andra (kändes det som) och kände mig dålig. Det är så lätt att projicera det på något som skall göras nu istället för att föreställa sig att man hyfsat enkelt joggar i en bekväm takt alla 5 km (vilket skulle vara mitt mål).

Har jag föresten nämnt att den där herrn jag bor med nog är världens bästa. För att förenkla en del för mig har han redan lovat att om jag springer så ska han köra mig dit och hem och dessutom bjuda mig på middag dagen efter. Jag känner redan hur ruset är ett steg närmare.

Vi kom ju ut i spåret vi också idag. Lite sent, lagom till det hade börjat regna. Det blev allt som allt 3.6 km på 26 min och helt plötsligt känns det där målbilden med mig springande 5 km bra mycket närmare än innan!

Jag kan tala om att herrn fortfarande dras med träningsvärk. Det där med gympass två dagar i rad (olika muskelgrupper förvisso) och det långa passet dag två har satt sina spår. När man står bredvid är det ju så mycket enklare att le lite åt att det stönas plågat vid påklädning på morgonen.

Ikväll har det vankats trevlig samvaro hos vänner. God mat, god dryck, trevligt samtal och jag har bokat in ännu ett litet springpass med frun i familjen. Det kommer att bli rejält jobbigt igen men jag försöker intala mig att det är det som är meningen. Dessutom måste ju herrn få en chans att le lite åt mig när jag klagar på onda lår osv.

För övrigt har dagen bjudit på lite shopping. Jag behövde nya byxor och insåg åter igen att de byxlängder som är så vanliga nu inte är så lätta att handskas med om man är kort och tjock. Det ser ju bara ut som om byxorna råkade bli lite för korta istället för att de slutar på halva vaden :P som tur är så hittade jag ett par jag gillade på Lindex som är toksköna. Det händer inte varje dag :)

Ajajajaj.... vad är nu detta? Visst, det har gått en veckas semester som stoppat all träning, men ändå. Träningsvärken brukar anlända först på den andra dagen efteråt, inte direkt på morgonen. Får låtsas som att det bara betyder att jag tränade extra duktigt igår. Herr Fantomen out! (och frun körde på redigt på gymmet hon också kan nämnas).

Vem tog mod till sig och gick med på en löprunda med den löparvana träningspolaren.

Jo jag!

Vem tog sig runt minst 3 km med densamma i jogg plus intervall.
Jo jag!

Känner mig riktigt duktig just nu och det kan bara bli bättre!

Och vi vacklar på vägen och är inte så bra på att blogga alla gånger, men vi vill inte släppa det här än. Så det så!

Bloggtorkan är över! Hoppas vi i alla fall.

Det blir liksom en massa prioriteringar som tar över och när den ena parten varit sjuk och inte kunnat träna på fem veckor så har apatin tagit över bloggen. Men nu är vi tillbaka, på spåret, rakt fram, eller kanske rakt ner?

Igår testade frun som sagt att anstränga sig för första gången på kanske 5 veckor. Hon har lidit av någon segdragen hosta/vinterförkylning som bara fortsatt och fortsatt. Nu är det lite, lite nästäppa och någon liten hostning kvar och det var dags att testa. Herrn hade dagen till ära snickrat ihop ett eget boxpass (eller karateinspirerat är det egentligen) som kördes i källaren. Det var tungt som faaaaaaaaaan! Musklerna bara protesterade. MEN.... Ingen hosta alls och ingen sjuka nu dagen efter. Bara efterlängtad träningsvärk!